Hmm. Jag känner mig så sjukt otillräcklig åt alla håll och på alla sätt och vis. Känns som jag slits sönder och ändå är inte alla nöjda... vet att det är mina känsliga känselspröt som är utfällda alldeles för långt, egentligen. MEN jag kan inte hjälpa det. Efter en bra film och lite prat så kom tårarna, fortfarande så gör dom det ibland. Glad att Camilla faktiskt satt bredvid den här gången och inte i en telefonlur i en datasal.... =)

Lina: Men man lever bara en gång...
Camilla: Ja, då får man se till att göra det bästa av skiten!
Lina: Livet är f*n inte lätt att leva...

Dags att sova lite kanske. Får se om pizzan från 2008 vill stanna kvar i magen. Smart Lina... smart!