Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Allt skulle vara så annorlunda. Jag är trasig. Det finns ett tomrum i mig som ekar. Det är tomt. Det är helt j*vla tomt. Ibland kommer tankarna tillbaks. Tankarna och alla känslor. Ärligt… jag har nog fortfarande inte fattat. Fattat vad det är som verkligen har hänt. Jag fattar inte att jag står upp. Jag fattar inte att jag kommit så långt att jag sakta kan vrida på huvudet och snegla bakåt. Jag är inte ute på andra sidan än, det känner jag. Men på god väg. Ljuset närmar sig, Jag hoppas och tror fortfarande. Jag vill hoppas. Jag vill tro. Jag vill tro att det finns en underbar framtid för mig och Alicia. Ibland vill jag bara hoppa över några år. Men antar att jag behöver den här tiden för att komma vidare på rätt sätt. Att hitta mig själv. Att verkligen få läka i ihop i lugn och ro. Inte kastas in i något. Det ska vara tomt just nu, jag kan inte och vill inte fylla det med något.
Ibland förvånas jag över människan, vad människan kan göra. Det här påverkar mig fortfarande och antagligen ett bra tag framöver. Ibland vill jag bara hålla uppe en god min. Att jag är stark. Att jag är ”bättre”. Vill visa mig duktig. Att jag klarar mig själv, jag får för mig att det liksom inte är tillåtet att känna på det här viset efter så "lång" tid. Blir typ arg på mig själv när allt bara rasar. Vill inte visa mig svag… Jag är så rädd. Riktigt rädd. Kommer jag någonsin att våga?!
Ibland kommer dom här känsloinläggen. Bloggen är jag och dom här tankarna och känslorna är en del av mig. Dom finns. Det är min verklighet. Ibland är det bara så skönt att få allt ur sig. Inte meningen att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte. Mitt sätt att ventilera och bearbeta.
Det är så lite som kan göra att det brister. Idag räckte det med fel låt på radion när jag är i den sinnesstämningen. I morgon kanske låten kvittar? Allt beror på.
Jag drömmer fortfarande om den där dagen, den dagen då jag är glad och lycklig ända in i själen. En dag då jag är fri, när mina tankar upptas av något helt annat. En dag då jag vågar!
En dag…
Även om du inte tror det så stärks du varje dag, stärks av allt det jobbiga. En dag kommer du att se de :) Man tror att man hela tiden trycks ner mer och mer av alla problem, men man är så mycket starkare än vad man tror.
Vi verkar vara så lika du och jag. Jag kan läsa dina texter och tror att jag läser om mig själv. Jag känner igen mig precis. Vi ensamstående "måste vara lite starkare", vi har ingen att luta oss emot. Vi måste ta smällen själva. Vi måste hela tiden visa att vi klarar av allt... Det är först nu jag har kunnat börja lämna bort Tila till barnvakt och kunnat börja be om hjälp av familj och vänner utan att känna skuld. Det är så fel att man ska känna så. Men det är svårt att komma i från...
Gamla känslor och tankar ekar i mig också. När Tila är med klarar min mur att hålla dem borta, men så fort hon är i väg kommer. Jag gråter aldrig längre, inte när Tila är med, jag kan inte. Hon är min styrka.. men första natten hon sov borta, hos familjen jag visste att hon var trygg och hade det bra, men jag grät som en gris när jag kom hem och sängen var tom. Helt plötsligt var jag världens svagaste..
Oj vad svammel det blev men hoppas jag fick fram några bra ord.
Kram från mig!
