Jaha, dagen började i alla fall bra. Sovmorgon (den 3:e sen liten föddes). Ska inte klaga, liten sover bra om nätterna men ändå skönt att bara få ligga kvar i sängen. Jag har ju inte sovit en hel natt sedan 11 juni. Innan det var det ju lite si och så också....

Så nu har jag lagat mat själv, ätit själv och nu blir det soffan själv. Behöver jag säga att jag verkligen avskyr att vara själv på fredagar... Hade jag vetat att dagen skulle se ut såhär hade jag självklart ordnat sällskap på ett eller annat sätt. Blä. Att vara oense om saker och ting tar verkligen all kraft som finns... Hur mycket ska jag ställa upp på? Vad gör jag för min skull? Alicias skull? För hans skull? Vad är rimligt? Att dessutom inte veta något om hur det ska se ut framöver...

Det är inte ofta jag blir rädd. Men det börjar likna ett spel som inte jag vill vara med och spela. Känns som det behövs en "domare" för att se saken ur ett annat perspektiv. För jag kan erkänna att det är svårt, riktigt svårt. Jag ser ju bara saken från ett håll, jag är fullt medveten om det.