Det har varit en sjukt jobbig dag. Skönt att få klarhet i vissa saker, absolut. Samtidigt som jag bara måste bita ihop och acceptera andra. Sedan kommer jag ändå tycka och tänka att Alicia var värd något helt annat. Men så är det inte. Punkt.

Har satt mig ner och räknat och räknat om och om igen. Det är bara att inse, det går inte. Jag får inte ihop det. Jag trodde att jag skulle få det, jag ville fortfarande sååå gärna få uppleva en av mina drömmar. Nu kortas den ner, betydligt. F*n. Tårarna bara rinner och rinner... Vissa saker är bara så orättvisa. Jag är så frustrerad. Är det något jag drömt om så är det att vara hemma länge med mitt barn. Men hur jag än trollar med mina dagar så blir dom ju inte fler. För tillfället vet jag inte var jag ska hitta orken. Känner mig enammare än ensammast. Gha... Bara så ledsen. Blir ju inte bättre av att jag klantat mig ang. föräldrapenningen heller.

Var det nu man skulle dricka cola?!