Det går verkligen upp-och-ner hela tiden... Just nu är det bara ner. Eftermiddagen har varit hemsk. Har fått kämpa med tårarna. Ledsen över att mitt liv inte blev så som jag hade tänkt, ledsen över att jag inte kan göra ett j*vla skit åt situationen, ledsen över att ngn annan bara kan rasa samman mina drömmar och jag kan bara se på, ledsen över att aldrig aldrig aldrig få bli den familj så som jag har önskat och velat sååå länge, ledsen över att min man-sambo-bästa kompis sedan 9 år är borta, ledsen över att inte ha ngn att dela den här graviditeten med, att inte ha ngn vid sin sida som gläds och längtar, ledsen över att bli lämnad för ngn annan. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och övergiven. (Vet att ni finns där mina vänner och familj, men det här är en annan slags ensamhet) Det gör såå ont så ni anar inte... det var inte såhär mitt liv skulle bli. F*n. Kan inte ngn bara väcka upp mig ur den här sjuka mardrömmen?! För det här händer bara inte. Man gör bara inte såhär mot ngn.