Undrar om jag sakta men säkert börjar förstå att jag ska ha barn själv. Själv om alla föreberedelser, känslor, magen etc. Kommer jag någonsin förstå att det är min livsdröm som inte får bli sann?! Att jag inte får uppleva den när det var så fruktansvärt nära?! Att den krossas på det här sättet. Kommer jag kunna lära mig leva med det? Blir rädd för mig själv och min hjärna ibland. Varför inte bara förstå allt på en gång? För det är ingen mardröm, det är min verklighet just nu...